Svensk ordbok 2009, webbversion
verb klarade klarat
klar·ar●äv. fast sammansättn., seuppklara
kunna lösa
ett problem e.d., på ett tillfredsställande sätt
psykol.klara upp ett missförstånddet var flera farliga tillbud, men målvakten klarade upp allt○spec. med avs. på kriminalitethögst en fjärdedel av alla brott klaras uppklara upp ngtsedan 1873Subst.:vbid1-885550uppklarande,
vbid2-885550uppklar(n)ing